MiniGerdan

I eftermiddags hade jag fin besök utav Dennis.
Länge sen vi sågs, men alltid lika trevligt.
Fikade och pratade en massa. Riktigt bra var det faktiskt!

När jag vaknade innan idag så kände jag mig tom.
När Dennis åkte så blev det likadant.
Känns som om jag tappat allt.
Känns som om jag är världens ensammaste, men jag vet att jag INTE är det.

Kan det vara att allt som hänt kommit ifatt mig och gör mig sån här?
Jag vill inte må såhär i alla fall.
Var fan är den glada, roliga, fjantiga Anneli?
Känns som hon försvann för länge sen, men på riktigt för ca 3 dagar sen.
Sjukt jobbigt!

Det blir bättre när jag pratar med någon. Fast det beror på vem. Som Dennis idag, det kändes hur jävla bra som helst.
Det kändes som han verkligen förstod och jag honom. Typ samma sits men ändå inte.
Vissa bryr ju inte sig att man mår riktigt rövigt, trots man berättar. Som om dom inte fattar utan bara säger typ: mm, sen ska det vara ur världen.

Hon som jag pratade med i onsdags, hon verkligen lät mig prata, gråta, prata och gråta. Det var så fruktansvärd skönt även om jag var ledsen när jag gick därifrån.
Lite som om det rev upp saker. Fick mig att börja tänka på merän det som hänt nu.

Det som känns är när man verkligen vill ha typ tröst av en utav dom som står närmast en, så hör den personen inte ens av sig och har fortfarande inte gjort.
Men men!

Det löser väl sig nog snart, allt detta här! Förhoppningsvis!
Man får blicka framåt så gott det går.
Fast nu går det inte alls. Nu stampar jag på samma ställe.

Skit samma!

GLAD PÅSK!!!