MiniGerdan

Jag sitter inne och spelar spel med Theo, dom andra sitter i stora rummet och pratar.
Min syster sitter och berättar om när hon brukar göra läxan i farmors trädgård och blir väldigt ledsen.
Ett, tu, tre så knackar det på fönstret, två gånger pickar det till. Eller det var något som flög mot rutan, en gång, två gånger och tredje gången rullar pappa upp persiennen och där ute är en vit duva, som sätter sig på fönsterbläcket när pappa rullat upp.
PÅ RIKTIGT!
Dom kallar på mig, jag tittar, men  jag ser bara något vitt som rör sig upp mot rutan.
Säger bara: Det är ju bara en katt och går!
Jag tror nämligen dom driver med mig och vill skrämma mig
Men dom fortsätter kalla på mig och min syster skriker: Det är farmor, det är farmor!
Jag går in igen och tittar rakt på en vit duva och dennes ögon! Den sitter där på fönsterbläcket och tittar fridfullt in på oss.

Pappa går ut, klappar på den och pratar med den. Tar den runt kroppen och den flyger iväg.

Pappa sa att det är ju bara duvan som bor i vårt träd, men sen så ändrade han sig ganskar mycket. Han är inte den som är vinskeplig, men han, precis som vi andra, fatta att det verkligen var farmor som kommit för att visa oss sin frid och att hon vakar över oss.
Leon, han har sagt flera gånger, nu i kväll, att han har aldrig varit med om en sån stark sak innan. ALDRIG JAG HELLER!!! Tror inte någon av oss här har varit det.

När vi tittar ut lite senare, typ bara minuterna efter, då har den satt sig på uppfarten. Där sitter den lugn och fridfullt och bara tittar.
Jag och pappa går ut. Jag pratar med den som om det var farmor.
Min syster & Leon kommer ut, då flyger den upp i bjöken, rakt över gatan. Den sätter sig på en gren.

Jag tittade ut för cirka 10 minuter sen (detta är en uppdatering) och duvan sitter kvar på samma ställe, samma gren!

ÄR DET INTE HELT OFATTBART?

Farmor kommer och visar sig, visar att hon har det bra, visar för min syster att hon finns där.

Nu känns det helt otroligt och jag tjuter nu. Helt sjuk, helt otroligt!
Jag trodde på ett liv efter detta, men aldrig jag har varit med om en sån grej!

Alla fattade att det var ju farmor, den lilla vita duvan var farmor!
Farmor som kom för att visa oss att hon har det bra!

Detta var så otroligt starkt, så att alla blev lite smått chockade.
Hade någon berättat en sån här sak för mig, så hade jag nog inte trott på det riktigt, men fy fan säger bara. VILKEN GREJ!
Idag var vi fem vuxna och ett barn som verkligen kan svära på denna underbara grej som hände oss.
Det känns hur stort som helst, overkligt men samtidigt så verkligt.
Det är obehagligt, men ändå inte.
Obehagligt eftersom hon inte finns bland oss, men ändå har visat sig på ett sätt.

Detta har varit den vackraste dagen i mitt liv!