Jag saknar dig så...

Klockan är 03:33 och jag kan inte sova.
Mina tankar går till min farmor. Jag saknar henne så i bombens.

Det har blivit många tankar.

Tänker tillbaka på dagarna innan hon dog.
Jag har varit sjuk och har åkt till Ljungbyhed för att träffa farmor. Åker upp till henne på torsdagen den 6 mars.
Pappa och jag åker upp där. Klockan är 12:40 och jag kommer in i farmors rum.
Hon sitter på sängen med nattlinnet på. Först blev jag skitförbannad på dom som jobbade. Går fram till farmor och ska hälsa.
Då ser jag att hon har en rejäl blåblocka runt ögat, vänsterhanden är svullen och alldeles blålila och hon har ett blåmärke på sitt vänstra ben med.
Hon mår inte speciellt bra och hon är trött.

Hon berättar att hon trillat dagen innan på kvällen. Minns inte om pappa berättat för mig innan vi kommer dit.
Givetvis så blir jag ledsen för att farmor mår som hon gör.

Läkaren kommer och vi säger åt farmor att hon ska andas genom näsan så hon får in syrgasen ordentligt. Hon piggnar till när läkaren kommer och under tiden.
Läkaren gör inte ett piss. Lyssnar på hennes andning och menar på att vi ska avvakta och se. Handen är inte bruten i alla fall.

Fredags morgon när jag går upp så är pappa inte hemma. Mamma är på jobb och jag ringer henne och frågar var pappa är. Får svaret att han fått åka in med ambulans med farmor. Hennes syresättning är jättedålig.
Jag får klart panik och tänker att nu är det klart. Nu dör hon, men samtidigt tänker jag att hon har klarat det ett par gånger innan och är envis.

Ringer pappa och kollar hur allt är och pappa ringer hem och berättar vad läkaren säger osv.

När han kommer hem så får jag reda på att hon ska ej få någon medicin som håller henne kvar i livet eftersom hon är så pass sjuk och har mycket svårt att andas. Hon får dock morfin för smärtan.

På lördagen åker vi in och hälsar på henne. Hon är i ett morfinrus för att i nästa stund vara hur klar som helst.
Hon fick 2 sprutor under tiden vi var där och jag märkte hur hon försvann bort i dessa.

Hon ville att jag skulle stanna kvar, men jag sa att jag skulle komma på söndagen efter jag varit på akuten. Farmor undrade när detta skulle bli och jag svarade på eftermiddagen. Då fnös hon och menade att hela dagen gått. Hon hade ju rätt i vad hon sa, men men.

Pappa gick ut och vi skulle säga hej då.
Farmor tog tag i mammas hand och sa: Gerd hjälp mig!
Jag grät och mamma grät. Farmor frågade vad vi lipade över. Då kunde vi inte hålla oss för skratt.
När vi skulle gå så vinkade hon så glatt och tackade för vi kom och skrattade. Vi sa hejdå ett par gånger och till slut ville hon nog ha i väg oss.
Hon frågade vart pappa tog vägen och vi sa att han sagt hejdå men då var hon inne i morfinruset och mindes ej.

Sa åt pappa att gå in och säga hejdå, vilket han gjorde.

Dom släppte av mig här hemma hos mig. Jag packade upp och fixade lite.
Satte mig vid datorn och la in korten och presenterna som jag fått på min födelsedag.
Precis när jag lagt in kortet som jag fick utav farmor som hon själv skrivit, då ringer pappa.
Dom skulle var här cirka 20 min senare. Dom hade ringt från sjukhuset.

Jag får panik och vet inte vart jag ska ta vägen. Jag springer fram och tillbaka. SKickar meddelande till min kusin Johan.
Går in till grannen som hade huset fullt. Tackar dock henne massor för hon typ fångade upp mig.

Sara kommer ut efter en stund och jag bara gråter. Jag visste att antingen så har hon gått bort eller så var det på G när vi kom in.
Johan ringer och tack älskade kusin för det. Du lugnade ner mig betydligt fast det handlade om din farmor med.

Framme vid sjukhuset, tror hon var 20:20, kommer paniken riktigt mycket. Springer mot huvudentrén. Den är låst. Hittar inte klockan som dom snacka om att man ska trycka på.
Jag ser två sköterskor som står vid en annan dörr. Jag och Markus springer dit.
Med andan i halsen, springer rätt in och skriker åt dom att öppna dörrarna. Jag och Markus skrek att vår farmor höll på att dö. Dom öppnar och vi springer i full nittio.
Ringer på dörren till avdelningen. Dom öppnar och vi springer som fan till farmors rum.
Jag vet att jag hinner tänka: Antingen så har hon dött eller tittar hon på vårt håll, ler och säger hej.
Det var det första.

Detta är riktigt jobbigt att skriva. Tårnarna kommer och jag ser min älskade farmor framför mig. Det känns som om hon är här med mig när jag skriver. Här i rummet!
Jag tittar upp på minneshyllan och ser henne på kortet. Finaste älskade farmor. Helvete vad jag saknar henne!

När vi, jag & Markus kommer in i rummet. Jag först sen han så ser vi henne ligga där i sängen, precis som om hon sov för att i nästa sekund hoppa upp.
Vi skriker NEEEEJJJJJ. Jag får tillbaka sansen och tänker på Markus. Jag vänder mig om och går fram till honom och kramar om honom och ska ta ut honom från rummet.

Mamma, Ronnie & Jan kommer i korridoren. Pappa kommer senare eftersom han körde till aktuen. Vi skulle egentligen springa dit där först och gå in den vägen.

Elin, Dennis & Lotte kommer efter ett tag. Jag går rundor med min mobil i handen hela tiden precis som om den skulle vara en tröst.

Dom gör i ordning farmor och vi får gå in och säga ett sista förväl.
Det känns så jävla overkligt, ofattbart.

Johan & Jenny kommer. Den kramen jag fick av Johan där, det var verkligen en tröstanden och en värmande kram. Precis vad man behövde.

Vi skiljs åt vi 23-tiden igen.

På vägen hem kommer alla: Tänk om.
Jag kunde inte hejda dom och dom gjorde inte att jag mådde bättre precis.

Vi åkte inom mig för att åter packa en väska. Usch så jobbigt det var. Allt påminde om farmor helt plöstligt.

Veckorna som gick då skulle jag vara stark, så in i helvets stark. Jag skulle stötta pappa & mamma. Hjälpa dom att göra saker för att dom inte skulle bli ledsna över farmor.
Jag hjälpte pappa med dödsannonsen, så han skulle slippa.
Jag städade hennes rum i full nittio för göra så mycket så möjligt, så dom slapp.
Jag tog en del av hennes saker, som mina föräldrar tagit med hem från sjukhuset till dom, för skulle slippa bli påminda. Jag har många konstiga tankar då som var hur rätt som helst då.

Jag tillåt mig inte gråta. När jag gjorde det så blev jag arg och sa åt mig att sluta lipa.

När min syster, Leon & Theo kom från London och hem till Spången så skulle jag trösta.
begravningen så tröstade jag Maria. Skulle hålla mig själv, men det rasade så snabbt kyrkoklockorna började ringa. Jag försökte dock bita ihop. Ville ej titta mot kistan för jag visste hur hon skulle ligga där i.

Min kusin Elin sjöng i kyrkan. Då gick det absolut inte att hålla sig. Det var så vackert och hon sjöng till farmor.

Allt var så vackert. Solen sken!

På kvällen händer något hela ofattbart. Sånt man bara sett hända på film.

Nu för tiden tillåter jag mig att gråta. Det är inget fel med att sörja. Man måste släppa ut det som gör ont där inne så att det inte gör så ont längre.




Kommentarer
Postat av: Sofi

Kram gumman <3

2009-10-15 @ 09:26:46
Postat av: Linn

KRAM! <3

2009-10-16 @ 19:55:52
URL: http://lantlollansblogg.blogg.se/
Postat av: Anneli

Tack så mycket hörre ni <3<3<3<3

2009-10-16 @ 20:29:50
Postat av: mamma mia

jobbigt att lasa vad du skrev, men samtidigt skont att fa lasa det i detalj, eftersom jag inte var dar. Tararna rinner nerfor min kind, kan inte halla mej, Theo vet varfor, han ar forstandig.

Saknar dej massor, kram

2009-10-19 @ 19:02:12
Postat av: Anneli

Trodde du visste, men vi har nog tien pratat så mkt om det. Saknar Er oxå så in i bomben.xxxx

2009-10-19 @ 21:27:25
URL: http://safiia.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0