I kväll slog det mig
Jag har slagit undan det hela tiden... tills nu... Nu kom det som jag förväntat mig skulle komma imorgon. Men det kom nu, precis nu för en stund sen.
Riktigt jävla pissejobbigt när verkligheten kommer i kapp en sådär.
Även om jag var/är införstådd med allt, så slog det ut i full kraft.
Riktigt jävla skit jobbigt!
Jag vet inte vad jag ska göra. Antar att det enda som hjälper är att gråta ut sorgen.
Men just för en stund sen, DÅ kom jag på, jag får aldrig mer se henne, aldrig mer prata med henne. ALDRIG MER!!!
DET ÄR JOBBIGT!!!
Riktigt jobbigt att skriva med, men jag skriver. Det hjälper mig. En vän sa till mig att det är bara till att skriva o skita i vad alla andra säger och nu skriver jag. Jag skiter i vad alla ska säga. Min blogg, mitt liv osv...
Den saknaden som jag känner nu är så jävla enorm så jag skulle kunna skrika rakt ut, slå på något, men det hjälper inte. Hon kommer inte tillbaka.
Jag vet att hon har det bra nu. Hon lider inte och hon har kommit hem till farfar igen, men det gör så jävla ont, trots allt.
SÅ ONT!!!
Tårarna trillar ner på min kind. Det känns skönt samtidigt att det släpper nu.
Fattar inte varför jag inte fått ut det innan. Jag har pratat och sagt: Jag är ledsen, men jag gråter inte. Men nu kommer alla dom tårarna som skulle kommit innan i veckan, förra veckan!
Imorgon är det den slutgiltiga dagen, ett sista förväl..Fy fan!
Men jag vet ju att hon har det så jädrans bra nu och hon finns hos oss ändå!
Nu orkar jag faktiskt inte mer.
Hej!
Stumpelumpan, jag tänker på dig. Kram
Kära hjärtans då!!
Jag VET hur Du har det å det kommer kännas jobbigt & tungt ett bra tag framöver men jag finns här för Dig & det hoppas jag Du vet... Lycka till under dagen nu!
Puss & en massa varma kramar
Wilma: Tack , du är för söt! Kram
Cattie: Jo jag vet att du vet och därför är jag sååå tacksam att du finns här för mig!Dom andra tackar för ditt fina sms!!!
Puss o kram
Gumman, det gör verkligen ont i mitt hjärta när jag läser. Tycker också man ska skriva, det är ju ett sätt att få ut det man bär inombords. Tänker på dig och hoppas att det blir lättare snart och det är ju som du säger, hon har säkert det jättbra nu.
Så där kan sorgen vara, den kan vara olika och inget är mer rätt eller fel än något annat.
Det är jobbigt att sörja och jag hoppas du har många fina minnen att titta tillbaka på!
Kram
Sanca & Bettan: Det gjorde ont i mitt hjärta när jag skrev, men nu är allt som en lättnad. Det har det iofs varit hela tiden, men sen kommer man på att nu är det ju bara minne som kommer leva kvar inom mig. När man var lite yngre så trodde man ju nästan att hon var en leva-för-evigt-farmor.Men det gör hon ju i våra minnen nu.
